– dystopisk sci-fi –
*
Prolog
Jag håller min lilla familj tätt intill mig medan vi sakta rör oss framåt över den varma asfalten. Framför oss ringlar sig kön flera hundra meter lång.
Hur kunde det sluta så här? tänker jag chockad och sorgsen.
Förvisade.
Det enorma skeppet högt ovanför oss skuggar inte bara den stora landningsbanan vi befinner oss på, utan även nästan halva landet. Det får skyttelfordonen vi köar till, att se otroligt små ut trots att jag vet att de i sin tur är större än jumbojets.
Jag hör Sophie snyfta till och jag kramar min dotter hårdare.
”Ingen fara”, tröstar jag. ”Det kommer att gå bra.”
Men oron som slagit rot i mig under dagarna som gått, går knappt att dölja längre och jag märker hur jag skruvar oroligt på mig.
”Querido, vi är snart framme”, säger Elena som uppfattar rörelsen som otålighet. Hon trycker min hand.
”Jag vet älskling”, ler jag tillbaka.
Jag vill inte oroa henne men inombords skriker jag.
Flicka, vad har du fått mig att göra?
Vi fortsätter sakta framåt mot skyttlarna som ska ta oss till rymdskeppet som sedan ska föra oss bort från jorden.
För alltid.